Isabella gjorde mig super snygg i håret. Hon är verkligen alltid lika glad och jag skulle kunna sitta hos henne länge än nästan tre timmar som jag stod ut med idag

Pappa kom och hämtade mig kvart i, då vi skulle vara där. Hann ändå och när vi kom till kyrkan stod alla utanför. Vi gick in och satte oss på raden längst fram. Jag satt intill Mamma och höll henne hårt i handen. Gustav satt till höger om mig och fy vad jobbigt allt var.
   De hade verkligen gjort jätte fint, det var bara en liten kyrka men det blev perfekt, i och med att vi inte var mer än 15 st. Prästen sa många fina meningar om mormor och läste även upp min favorit text ur boken "Livets sista tid";

Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser ett vackert fartyg som förbereds för avfärd. Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut på det öppna havet. Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre, och till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten.
Då hör du någon vid din sida säga " Nu har hon lämnat oss". Lämnat oss för vad? Detta att hon blivit allt mindre och till slut försvann är ju bara som du ser det. I själva verket är hon ju lika stor och vacker som när hon låg vid stranden!
Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det kanske någon på en annan strand som ser henne dyka upp vid horisonten, någon som väntar på att få ta emot just henne när hon når sin nya hamn.

Sen var det dags för att gå fram till kistan, lägga min sönderklämda och tårblöta ros, klappa på kistan och säga ett sista farväl till världens bästa mormor/gudmor