Igår när jag kom hem var ingen hemma. Jag mådde inte så bra efter gymmet så jag tog en dusch. I duschen gör man inte så mycket så då har jag alltid tid över för att tänka. Man hinner ju aldrig bara frysa till och tänka efter på livet.
Hur som helst kom jag och tänka på vad det stod i boken "livets sista tid" som jag precis läst, att när någon ligger där och verkligen inte har långt kvar är det viktigt att dess närmsta är med en. Jag är gudbarn till mormor och kände bara, "Vad i helvette gör jag i duschen när mormor håller på att dö?" Stängde av kranen och ringde pappa. Han kom och hämtade mig och när jag kom dit satt mamma, morbror och Gustav runt mormor. Fyfan vad hemskt det var. Hon andades till, var tionde sekund och hade tydligen kämpat och kämpat på så i sju timmar. Nu var alla samlade och även fast mormor inte kunde röra en ända kroppsdel eller tala, bara låg där och såg död ut. Så kunde hon faktiskt höra mig. Det läste jag också, att hörlsen försvinner sist. Jag kom dit 22.30 och 23.05 lämnade hon oss. Detta var det jobbigaste jag någonsin varit med om. Att sitta bredvid en närstående person som dör. Men det var viktigt, för mig och mormor!

Vi gick ut i vardagsrummet och drack te. En timme efter gick vi tillbaka. Då hade personalen gjort jätte fint. Det luktade gott i rummet och mormor var finklädd i sin kashmirpolo. Välkammad var hon och hon höll i en aprikosfärgad blomma.
Höll henne hårt i handen ett tag. Sen var det puss&kram, och sen hejdå världens bästa mormor/gudmor.

Vid två var jag hemma igen. Mammas bror Patrik sov också här. Jag och mamma sov ihop i min nya stora säng.
Skoldagen gick bra men var rätt tufft. Tänker på dig mormor ♥