I mitt förrförra inlägg eller ja, jag vet inte men dendär vita klänningen som jag skulle köpa i blått provade jag igår och la undan den över den dagen för det var liksom maxtid. Det fanns bara ett exemplar kvar i XS och det var den jag hela tiden strävade efter. men för att jag skulle kunna köpa den klänningen så behövde jag ett lån av käre far, endast 200:- saknades. Pappa rent utsagt vägrade eftersom att han tycker jag köper för mycket kläder och redan har så fina klänningar men han är bara inte förstående! I morse efter kyrkan åkte jag ju till centrum och då passade jag på att se så klänningen fanns kvar och ja, det gjorde den! När jag kom hem lyckades jag övertala honnom efter ett litet gräl, jag menar.. snälla han får ju pengarna tillbaka? Vi åkte till centrum och jag gick direkt till Salt och där hängde den kvar så fint. Jag kom på att jag behövde ta ut pengar när jag stod där med klänningen i handen i kön till kassan. jag hängde klänningen längst bak av de alla "i fall att" tänkte jag. Jag var borta max tre minuter och när jag kommer tillbaka så är den ju SÅKLART borta. jag blir lite orlig och frågar butiksbiträdet om hon sett den. Hon gick runt i butiken och letade lite och kikade in i provhytterna. ja, där var den. En annan tjej hade tydligen nappat den på de 3 minuter jag var borta. jag gav mig inte utan stannade där och när hon kommer ut ur hytten har hon den på sig och tittar lite fult på mig, det är en kort och tjock tjej. (jag har inget emot överviktiga) Men kan ni förstå er in i mitt perspektiv??? jag är ju förkrossad och så står hon bara där, fet och ful är hon och det ser ut som klänningen kommer spricka, inte alls bra sitter den. Hon sneglar på mig  och säger till hon i kassan. "Jag tar den här". vadå ska hon bara "ta den här" när jag kämpat? Jag blir så full i ilska och hon bakom kassan förstår mig eftersom hon sett mig i butiken 100 gånger de här 2 dagarna. Jag beger mig därifrån med tårar i ögonen, jag vet jag är en tönt!

Nej nu ska jag ringa runt till alla Salt butiker i världen. hejdå