känner att jag lägger mig lite för sent nu på senaste. Därför borde jag verkligen sova nu.
Aja, jag träffade Jill som bestämt i stan men det var inte bara vi, det var även, christine, sofia, ebba, ebba och klara på ett hörn. Vi fikade inne på café i sturegallerian. Lite väl dyrt faktsikt. En kaffe och ett wienerbröd för 65 spänn... gott var det och grymt trevligt. Mycket att snacka om..

Jag kan säga att när jag kom hem blev jag inte alls på lika bra humör. Fick reda på att jag måste bohs pappa i nästa vecka, bara för att mamma inte är hemma. Och nu ska jag berätta PRECIS hur jag känner.
När mina föräldrar skildes för 3 år sen eller vad fan det var,så tyckte jag det var skit coolt att bo på två ställen och kände respekt för att ha skilda föräldrar, då tittade folk på mig och de tyckte synd om mig. Sånt gillade jag då såklart. Men när jag insett att jag måste flytta heeela jävla tiden har jag tröttnat, efter 3 år. Hur fan ska jag klara mig minst tre år till? Jag känner mååånga som har skilda föräldrar, de flesta stormtrivs och är lyckliga med det och andra inte. Nu råkar jag vara det barnet som inte är lika lyckligt som de andra barnen. Jag vet att mina föräldrar läser min blogg och de förstår nog att jag inte trivs så jävla bra hemma. Jag låter som ett jävligt bortskämt barn när jag säger att min högsta dröm är att bo på ett ställe, istället för att min dröm är att få mat minst en gång i veckan. Men tänk er (speciallt som tjej) När man ska flytta precis ALLA kläder man har, HELA badrumsskåpet och things. Sen ska du få det till nästa hem och packa upp allt, hänga det i garderoben, vika alla kläder och ställa in i badrusskåpet. En flytt för mig leder till sjukt mycket stress och ångest. Det leder till skit i skolan när man råkat glömma boken hos mam eller pap. En till dröm för mig är att komma hem, till sitt hem. Och ha ett par föräldrar som ser riktigt kära ut.
Nu känner jag såhär, jag flyttade hit i helgen och NU har jag äntligen fått allt på plats och såg fram emot att bo här hos mamma hur länge som helst. Sen får jag höra att jag ska flytta om 4 dagar igen? var det så lönt?
Och så fort jag bott lite länge hos mamma får jag skuldkänslor för att jag inte bott hos pappa, han kanske börjar tro att jag gillar mamma mer då? eller tvärtom? det går faktiskt inte att ändra på, för det är min tanke.
Jag älskar min mamma och pappa precis lika mycket och såklart mest i hela världen, men fan vad dom ställer till det.. Ingen av mina föräldrar litar på mig längre, mamma efter att hon påstått att jag har haft FETA FESTEN hemm med spyor i trapphuset och att jag håller på och ljuger för henne
Pappa är misstänksam om allt jag gör, räcker serriöst med att jag tar ett steg åt höger så är det alltid något! Sen ser han bara allt det negativa i saker jag säger och gör.
Det är därför jag inte får bo ensam hos mam, tis-lör

Detta är min syn på saken och självklart har alla en egen! Jag menar, tror ni själva mina föräldrar skulle påstå det jag säger om dom?
Detta skrev jag för att skriva av mig. det gör jag om allt för då känns det skönare efter! skriver oftast privat, men nu tänkte jag skriva in det på bloggen istället. vad ska man annars skriva här? jag vet, jag låter bortskämd och som en hemsk kaxig unge som alla vuxna ogillar. men nu har jag fanimig damp! kram kram =)